Släktingarna har inte hittat något fotografi eller bild som garanterat visar Erik. Däremot har vi här t.v. ett fotografi som visar hustrun Albertina med sonen Denis i början av 1870-talet. Hon var den som höll ihop familjen. Hon var snäll, utåtriktad, gladlynt och med stor organisationsförmåga.
Gården omfattade 18 ha åker, 6 ha betesmark och 75 ha skog vilket utgjorde 1/2 mantal av byns totala 7 mantal. Man hade 2 - 3 hästar, 10 - 15 kor och därtill kvigor, kalvar och grisar. Det dagliga arbetet vid sekelskiftet sköttes mest av Denis och hans hustru Maria tillsammans med Albertina. Som hjälp hade de stordräng, lilldräng och två pigor. Under Jerk-Anders mest intensiva tid med att sköta rederierna utarrenderades jordbruket 1898 - 1906.
Jerk-Anders själv deltog aldrig i det dagliga arbetet på gården, ej heller efter det han lämnat redaruppgifterna 1906. Men då var han också över 60 år. Vid skördetid grep han i alla fall in, satt på hästräfsan under höbärgningen och var med i slåttern augusti - september. Han använde då lien på gammaldags vis - "skar upp" berättar Mary, då kunde bara Olles Tilda ta upp efter honom. Olle Mattsson och Tilda Berglöf Mattsson tjänade dräng och piga under många år hos Jerk-Anders. Jerk-Anders hade en farbror som hette Olof. När dennes änka avled 1891 köpte Olle stugbyggnaden på auktion. Det är inte känt vilken byggnad som avses mer än att den låg/ligger på gårdens mark. Olle och Tilda fick en son i oktober 1899. I mars samma år hade deras dotter Selma fått en dotter. Selma avled emellertid i november varför Olle och Tilda uppfostrade två små barn runt sekelskiftet. Tilda fortsatte således som piga hos Jerk-Anders även efter Olles död 1914.
De jordbruksprodukter som ej förbrukades på gården levererades till fartygen när de låg ankrade vid Arholma eller i Väddöviken. Mary kommer ihåg rågkakorna som hängde på sina stänger och fyllde hela övre hallen. De packades sedan i stora jutesäckar för leverans. Kött och fisk saltades ner i tunnor till skeppsförråden.
Denis var en "skrivkarl" som förde utomordentligt noggrann bokföring. De stora inbundna böckerna fördes med för våra dagar otänkbart vacker handstil. Utbetalningar till drängarna och dagkarlarna fördes in liksom inkomsterna av försålt virke osv. i det oändliga. Denis kom inte att överta ansvaret för gården förrän vid faderns död 87 år gammal 1933 och då var han 63 år. Man kan förstå att han fick en underordnad roll, men som sagt, han var duktig att dokumentera och det var nog bra för framtiden.
Barnbarnen upplevde Jerk-Anders som sträng. Han höll sig på sin kammare. Där arbetade, åt och sov han. Det var hans kontor där han förde sin korrespondens och
tog emot besök av sina skeppare men också av folket i byn. Det var stora frågor som rörde även bönderna i byn. Exempelvis skedde en stor avdikning av sankmark
1885 och då tog han emot lantbruksingenjören, kronolänsmannen samt ett antal bönder som tillsammans med synemän bildade s.k. dikningsföretag. Då hade han sedan
10 år tillbaka arbetat som huvudredare för bl.a. barken Belize och flera fartyg var på gång. På den tiden var det inte många av bönderna som var kunniga i lagar
och förordningar. Exempelvis kunde Erik Andersson genom kännedom om §4 i dikningslagen av år 1879 få sina villkor tillgodosedda vid genomförandet av ett annat
torrläggningsföretag på 1920-talet.Det fanns andra personer i byn som på 1900-talet kunde sköta framför allt byalaget. Det var tex Erik Sundin som var granne och nämndeman och som ägde mycket mark samt så småningom handlaren Carl Lundin. Från 1919 finns byns protokollböcker där man kan se att Jerk-Anders inte medverkade på byalagsmöten särskilt mycket. Hos handlare Lundin hämtade Jerk-Anders sin post varje dag på äldre dar. Där satt han utan att säga så mycket men desto mer iakttagande. Alla bockade och neg. Han var på sina promenader alltid korrekt klädd, kostym i grovt tyg, skjorta med stärkkrage, vegamössa och käpp. Det är konstigt att ingen fotograferade honom. Han ansågs alltså sträng och bister och hade stor respekt med sig. Harry Wernersson har beskrivit honom på äldre dagar som en rak, spenslig, högrest man med skarpskurna drag, brun hy och bister blick.
Jerk-Anders hade en hobby. Han var en mycket duktig möbelsnickare. Ett flertal av möblerna i hemmet, soffor, stolar och bord m.m. har han gjort. Soffan på bilden finns kvar i hemmet i Edeby. Över soffan hänger porträtt av hans föräldrar (till höger) och hans svärföräldrar. Foto av Bo Åhs 1983. De vackra dörrarna på övre våningen har han också snidat. Det är möjligt att bildhuggaren och skulptören Carl Meurling som flyttade till Edeby 1908 kunde ha inspirerat honom. Nämnde Harry Wernersson hade Carl Meurling som slöjdlärare.
Jerk-Anders intog alltså sina måltider ensam i kammaren. Eftermiddagskaffet drack han dock ibland i köket tillsammans med gårdens folk. Ibland bjöd han in någon gäst. Ständig torsdagsgäst under många vintrar var sjökaptenen Carl Johansson från Ortalalund, tidigare befälhavare på Belize under et tjugotal år. Han gick över isen för att äta ärtsoppa och prata gamla minnen.
Sondottern Mary berättade att farfar hade ett valspråk. "Var i affärer mot din Vän som mot din fiende. Då blir vänskapen bevarad". Erik Andersson var frisk och vital ända till sin bortgång. Det var först hans sista vecka i livet han låg till sängs. Ovanför sängen hängde en gammal revolver med en lapp under med texten "laddad" (bild nedan). Där hängde också en "marinklocka" som han själv drog upp varje morgon. Den sista veckan orkade han inte dra upp den. Jerk-Anders insomnade stilla den 25 februari 1933.
Revolvern tillhör Lars Jansson, Marys sonson.
Mera om Jerk-Anders arbete som redare under "sjöfart"