Sentida sjöfart 1900-talet




Gnist ombord - ett mångfacetterat yrke

av Rolf Schillén



Artikeln "Från gniststation till satellit - en rapsodi om ett särpräglat sjömansyrke" i 2009 års Rospiggen väckte mitt intresse och inspirerade mig att fylla ut berättelsen med egna upplevelser. Telegrafistyrket till sjöss är ju numera avvecklat efter en historiskt sett kortlivad period. Det var på 1930-talet som kortvågsradion möjliggjorde radiotrafik mellan hemlandet och fartygen, varhelst de befann sig på världshaven. Redan efter 40 år började nedräkningen. Min egen tid som telegrafist inträffade mot slutet av storhetstiden, 1959 - 1970. Då var antalet telegrafister som högst, drygt 600, enligt Hasse Fredrikssons artikel.

Det var alltså möjligt för besättningen att "ringa hem" eller att skicka telegram, varvid telegrafistens erfarenhet av frekvensval var avgörande för trafikens kvalitet. Det var Göteborg Radio SAG som oceangående fartyg hade kontakt med. Då det gällde telegrafi kunde operatörerna där känna igen vissa fartygstelegrafisters "handstil" efter en tid. Varje fartyg hade dessutom sin anropssignal. Själv kan jag aldrig glömma två av dem, SJEN och SELT, mycket p.g.a. rytmen, vilket den telegrafikunnige inser.

Utbildning
Eftersom jag fått min utbildning som telegrafist i marinen 1959 - 1961 och tjänstgjort ombord på marinens fartyg, tog jag radiotelegrafistcertifikatet som privatist på sjöbefälsskolorna i Göteborg och Stockholm. Behövde introduktion av en erfaren telegrafist varför jag mönstrade på Transatlantics m/s Vingaren som extra telegrafist för en kort period 1962.

M/S VINGAREN byggdes 1960 på Götaverken och var på 8760 dw. Hon såldes till PITHO SH CO Grekland 1977 och blev upphuggen i Kina 1985.






SYDLED - Västafrika

I juli samma år mönstrade jag på m/s Gullmaren i Aarhus.
Den första anhalten på resan mot Västafrika var Port Etienne i Mauretanien. Vi var det första svenska fartyget som besökt staden som endast var två år gammal. Landet blev självständigt 1960. Det enda som fanns var sand och barer med bara amerikansk rockmusik och twist. Av besättningen på 36 man var två kvinnor, den yngsta 18 år och som påstod att hon ville bli telegrafist, varför hon visade ett visst intresse för gnisten. Låg i Port Etienne en vecka! Till Freetown i Sierra Leone kom vi 30 aug. för att ta ombord ett gäng arbetare, crewboys, som alltid följer med på kusten och tillbaka till Freetown. De bodde hela tiden i tält på däcket. Laundry-mannen var alltid till nytta.


M/S GULLMAREN byggdes 1938 på Eriksberg och var på 5945 dw. Styckegods och bananer
Hon såldes 1966 till Panama och blev sedan upphuggen i Turkiet 1972.




Vidare till Port Gentil i Gabon för att anlända till Lagos/Apapa i Nigeria 23 september. Efter Monrovia åter via Freetown mot Skandinavien.Först skulle vi lossa bananer i Gdansk. Ankom Esbjerg 23/10 för att gå till Trondheim. Det var ju högsommar då jag mönstrade på Gullmaren och vinterkläder tänker man ju inte på då. De hade behövts i novemberkylan i Trondheim. Eftersom vi skulle återvända direkt ner till värmen blev det inga inköp av kläder. 20/11 låg vi i Bordeaux på resa söderut för att åter ankomma till Port Etienne med dess nästan outhärdliga ökenvärme. Vi hade ingen air-condition i denna gamla styckegodsare utan varmluften vevades runt med hjälp av fläktarna ombord.

Efter att återigen tagit ombord crew-boysen i Freetown och lämnat Port Harcourt i Nigeria på eftermiddagen på julaftonen kom vi till Douala dagen därpå. Något julfirande hanns inte med p.g.a allt jobb som uppstår i samband med de täta hamnbesöken. Av- och påmönstringar blev det ju inte, men väl så mycket inklareringar med alla listor som skulle fyllas i samt utdelningar av pengar i olika valutor. De ena sedlarna var vackrare än de andra, och det var svårt att avgöra värdet av dem. Dessutom blev månadsredovisningarna komplicerade. Sedan var det ett par dygn ner till Port Gentil och passagen av "linjen" igen. Under förra resan blev skulle en del av besättningen döpas, som sig bör. På något sätt kunde jag själv hålla mig undan även den här gången med hänvisning till det myckna arbetet eller kanske med tanke på att det bara var manskapet som genomgick processen, ej befälet.
Som telegrafist hörde man till däcksbefälet. Dock jobbade man helt oberoende av dessa men hade nära samarbete med befälhavaren. Vi hade bytt befälhavare innan vi startade den andra resan. Den förre var Bergkvist, kapten Bölja, som var en mycket gemytlig och hjälpsam person. Däremot ansågs den nye skepparen vara den mest ohyfsade man som trampat ett däck. Själv var jag 21 år och det var mitt första fartyg. Jag lyckades rätt väl att anpassa mig efter hans lynne. Men jag insåg att en fortsatt seglats med en sådan befälhavare skulle bryta ner min entusiasm. Därför telegraferade jag till rederiet och sade upp mig med hänvisning till skepparens agerande. Innan vi så småningom kom till Göteborg gick vi via Kristiansand. Vid avgången därifrån gick jag som vanligt runt i fartyget för att checka om alla var ombord. Nere i en mäss vistades en ung, lättklädd flicka. Vid uppkomsten till bryggan rapporterade jag att alla var ombord, och väl så det. Efter att ha förstått situationen rusade kaptenen ner och slet med sig den "stackars" svenska flicka som ville segla till Göteborg och kastade henne handgripligt ner för landgången under högljudda svordomar. Någon psykolog var han ju inte, skepparen.
Efter Port Gentil upp till Takoradi i Ghana via Libreville och Abidjan, Elfenbenskusten. Lasten vi hade ner var cement, trä och bilar mm. och från Conacry i Guinea blir lasten cocoa,stockar och bananer. Bananerna skulle som förra resan till Gdansk eller Gdynia. Där fick telegrafisten pröva på en ny syssla, som tallyman mest beroende på att överstyrman fick för sig att gnisten stod under dennes befäl,i hamn. Efter Polen gick vi så slutligen till Kristiansand och Göteborg där jag mönstrade av 30 januari 1963.
Ja, många hamnar blev det under detta halvår på mitt första fartyg.
Utöver intjänad semester utgår s.k. vederlag för arbete till sjöss under veckoslut och helger. Detta innebar att man kunde tillbringa ganska lång tid hemma med semester- och vederlagslön.

Tankfartygen








M/T SVEN SALÉN
Byggd 1958 på Götaverken, DW:42930 Knop:16
Såld 1977 till Argentina, utflaggad 1986 till Vanatu och upphuggen samma år i Kaohsiung.(egna bilder)






Att från en styckegodsare med täta hamnbesök mönstra på ett tankfartyg kan tyckas vara ett stort steg. m/t "Sven Salén" tillhörde de största svenska fartygen då jag mönstrade på i Rotterdam 18 maj 1963. Samtidigt började man bygga allt större tankers. "Dagmar Salén" var på ca 60 tusen dw. och redan 1965 var man uppe på 100 tusen ton. Det var m/t Seven Skies som exploderade och sjönk under ballastresa mellan Japan och Dubai 1969. Redan detta år byggdes T/T Sea Sovereign på över 200 tusen ton. Även detta fartyg förliste sedan man fått brand ombord och explosioner på resa mellan Viken och Italien.
Det var inte helt riskfritt att gå på tankfartyg. Vi hade naturligtvis många restriktioner och det var förbjudet att röka utanför vissa utrymmen och att använda klackjärn på skorna. Lönen var högre genom att man hade särskilda tanktillägg och ibland utomeuropatillägg. Då jag tittar tillbaka på sparade löneavräkningar ser jag att utöver tarifflönen hade man som telegrafist examens-, skriv-, tank-, uniform- och utomeuropatillägg även övertidsersättningar på ganska många timmar varje månad. Det betydde att jag kunde skicka hem 1000 kr varje månad, dvs. i 60-talets penningvärde.



ÖSTERLED - Japan
Den första resan gick till Persiska viken och jag passerade Suezkanalen för första gången 9 juni 1963. Därefter blev det totalt 12 passager, sex i vardera riktningen. Bilden är från ett vykort jag skickade hem i januari 1964. Förutom att Port Said och Port Tewfik var platser där man kunde vänta sig en stor mängd post, kunde man här byta filmer. Till gnistens självklara uppgifter var att dela ut post, beställa filmer, sköta filmförevisningar på lördagarna, beställa och dela ut pengar , ja helt enkelt att se till att det sociala livet ombord fungerade. Tankfartygens tid till sjöss kunde röra sig om ett par veckor och det var svårt för besättningen att få in rundradiostationer. Därför kunde gnisten från radiohytten sköta den lokala radioanläggningen och sända ut musik och inspelade program från Sverige. Bandspelaren var den gamla hederliga Tandbergaren. Men även Sveriges radios riktade kortvågsutsändingar kunde skickas ut på det lokala fartygsnätet.
2:e styrman var alltid sjukvårdare ombord - man hade en särskild sjukhytt - men då fartygen kom till hamn och läkarbesök måste göras var det ofta telegrafisten som följde med för att se till att allt fungerade. Ibland var uppgiften att tolka eftersom det var vanligt med 10 - 15 olika nationaliteter ombord. En fördel var att gnisten disponerade egen bil på platser där fartyget låg flera dygn.

Lasten, crude oil, från den första resan gick till Marseille och sedan bar det åter iväg till Persiska viken för att lasta olja till Japan. Mellan 3 augusti och 25 november 1963 gjorde vi tre resor mellan Persiska viken och olika hamnar i Japan, såsom Kobe, Yokohama och Nagoya. I Yokohama blev det varvsvistelse på ett par veckor i september 1963, vilket innebar mycket fritid och intressanta upplevelser.
Ön Okinawa tillhörde USA 1945 – 1972 men är fortfarande amerikansk militärbas. Under många dygn som ön passerades kunde man ombord lyssna på den allra senaste musiken från deras lokala radioutsändningar. Jag kommer inte ihåg hur jag vid ett tillfälle kontaktade den lokala radiostationen, men när vi dagarna efter passerade Okinawa spelade man den önskade ”I want to go home” särskilt för vår besättning, på beställd tid. Det fanns naturligtvis ”transistorapparater” ombord men för säkerhets skull hade jag kopplat in fartygets lokala ljudanläggning från radiohytten. Allt för att ge krydda åt den annars monotona tillvaron till sjöss.
Efter japanresorna blev det en resa från Persiska viken till England. I Southampton mönstrade nästan halva besättningen av vilket betydde en massa jobb. Därefter följde ett flertal resor mellan Persiska viken och medelhavshamnar, framför allt till Marseille där vi låg på varv ett par veckor med påföljd att pengarna tog slut för många ombord.
I maj 1964 kom vi till Wilhelmshaven, dvs ganska nära Rotterdam där jag hade mönstrat på exakt ett år tidigare. Det betydde semester och en hel sommar hemma med den den person, min blivande hustru, som jag brevväxlat med, ringt till, längtat efter osv.
Numera är det lättare att arbeta till sjöss,om man har familj, med humanare tjänstgöringstider. Vi kunde ju inte på den tiden mönstra av utanför Europa för semester utan att stå för hemresan själv.

SUEZ-KANALEN Fakta: 163 km lång och 100 - 135 m bred vid vattenytan. Klarar ett djupgående på 16 m och en resa tar 11 - 16 timmar
1956 nationaliserade Egyptens president Nasser kanalen sedan britterna haft kontrollen över området från slutet 1800-talet. Detta ledde till suezkrisen 1956 då kanalen var blockerad genom att egyptierna sänkte fartyg i den. Man kunde under mina resor under 1960-talet se spöklika, utbrända vrak på flera platser utmed kanalen. Efter sexdagarskriget 1967 stängdes den på nytt och öppnades åter i juni 1975.



Fritiden ombord
Jobbet som telegrafist innebar en särställning. Visserligen hade man sina passningstider i radiohytten till sjöss, men därutöver skötte man sin uppgifter när man ansåg det lämpligt. Säkerheten var alltid i fokus och det gällde att alltid hålla nödbatterierna i trim och uppladdat skick. Varje man ombord tillhörde en viss livbåt och livbåtsövningar förekom. I övrigt ansågs man nog av en delsom "passagerare", dvs av dem som inte förstod att deras egen säkerhet kanske i en ytterlighet, tex. vid en olycka, kunde vara beroende av telegrafistens ansvarstagande.

För egen del använde jag en hel del tid för att läsa en Hermodskurs i elektronik som jag fick nytta av vid senare studier. Eftersom jag hade läst franska i skolan ( ett år) fick jag tillfälle att utveckla detta språk i och med att jag hade en äkta fransyska i min närhet under långresorna till Japan. Nu var det så att hon inte var särskilt slängd i svenska eller engelska, varför det kanske blev lite si och så med studierna.

T.v. ser vi franskfröken Susanne Francoise Barberis och t.h. tittar befälhavaren Einar Westerby in i radiohytten.









VÄSTERLED - Amerika

Den 29 juli 1964 var det dags att mönstra på systerfartyget till Sven Salén M/T SEA SAGA i Neapel. I stället för österled blev det nu ett antal resor i västerled. Dock blev det några kortare resor mellan Nordafrika och hamnar i Europa under tiden augusti till oktober 1964. Det inträffade att lossningen av olja måste avbrytas pga. åskväder. I Brindisi i södra Italien blev avbrottet ett par dygn. Jag har en besättningslista kvar från början av augusti 1964: Besättningslista som visar 50 "man" i besättningen. De tre sista på listan var egentligen anhöriga till befälspersoner, men benämndes secretary och som kunde följa med då fartyget befann sig inom Europa. Ofta kopierades listorna i 6 -8 kopior med karbonpapper och blev därför svårlästa.




M/T SEA SAGA
Byggd 1958 på Götaverken DW 36510 knop:16
Såld 1976 till Grekland. Upphuggen 1978 i Kaoshiung.


Rapport från den 4 september: " Har nu legat två veckor på varv i Marseille. Befälhavaren John Signell mönstrade av för semester. Den nye Kaptenen har inte varit nykter sedan han kom ombord. Inför avgång kom kapten Albert Persson ombord och löste av den berusade befälhavaren. Persson var 78 år och svärfar till personalchefen på rederikontoret". Vi anlände New York 7 november. Kapten Persson, som alltid kallade mig "Sparkie", ville att jag skulle följa med honom iland. Förutom att vi i tjänsten besökte agenten tog han kontakt med personer som han kände sedan krigsåren och det blev en upplevelserik tid för mig. Vi hann med alltifrån att åka upp i Empire State Building till att gå in på de mest djupgående diskussioner av politisk karaktär. Perssons entusiasm att få tillfälle att föra befälet över ett fartyg vid nära 80 års ålder var fascinerande. Efter hans radiosamtal på kortvåg måste jag göra ren mikrofonen som dröp av spott.

Från USA gick vi till Maracaibo i Venezuela och lastade för Europa. Där hade jag varit i land och köpt guld. Väl ombord sade man att jag blivit lurad varför jag besökte butiken dagen därpå för att klaga. Det slutade med att jag och affärsmannen blev vänner och jag blev bjuden hem till honom och hans familj ( 26 resp 19 år, två barn). Han var mycket förmögen med 4 butiker, en ranch med 7000 kor på landet och en slottsliknande bostad. I övrigt var det en enorm klasskillnad mellan fattiga och rika. Det är inte ofta man som sjöfarare kommer i kontakt med det inhemska vardagslivet, men dessa dagar kom att bli av bestående minne.
Tillbaka till Europa och i London kom min Anette på besök. Det var det enda besöket ombord under alla år jag jobbade till sjöss. Det är väl därför det har etsat sig fast i mitt medvetande. Kan minnas varje detalj.
Efter en avstickare till Persiska viken vid årsskiften 1964/65 åter till resorna i västerled. Den 13 februari 1965 tog jag emot väderrapporter från Washington. Man meddelade ett stormcenter nära amerikanska kusten och fyra dygn senare var stormen över oss. Natten till den 17/2 var värst. Då slog sjöarna sönder halva förskeppet. Kranar, bommar och räcken (relingar) jämnades med däcket. Fönster uppe på bryggan slogs in. Båda pålmasterna låg utmed däck. Det är anordningen strax akter om backen på förskeppet. Se bild. Fartyget var mera under än över vattenytan. Farten gick ner till ett par knop mot i vanliga fall 16- 17. " I går mojnade det och vi kunde göra en del provisoriska reparationer. Att få någon sömn den natten var helt uteslutet. Man kan inte hålla i sig samtidigt som man sover. Skulle behöva öronproppar för att inte höra allt oväsen. Det var ganska spännande samtidigt som det var lite ruggigt. Vi har haft kontakt med rederiet och de skickar en inspektör till Delaware för att bedöma skadorna. Troligen går vi till varv i Curacao." (citat brev hem) Fler citat: " 22/2-65 Delaware City. Resan över Golfströmmen var tjusig. Lufttemp var under noll, medan vattentemp var 24 – 25 gr. Tillsammans med stormen utgjorde den bildade ångan en obeskrivlig syn." Övriga vinterresor över Golfströmmen visar ju upp en skarp dimkant och man går under en tid verkligen in i väggen.

Efter Delaware och Philadelphia var det varvsvistelse på Curacao som gällde. Vid passagen av kanalen i Willemstadt spelades svenska nationalsången. Det var norska sjömanskyrkan som hade en högtalaranläggning med mäktig effekt. Återigen Venezuela och hamnar i Caribien för att till slut angöra Göteborg 18 mars 1965 för semester.




Det gäller för gnisten att välja rätt frekvens. Sändarens enheter var LV långvåg, GV gränsvåg och KV kortvåg. Övre bilden tv.
Kortvågsmottagaren centralt i nedre bilden. T.h. om stationsuret, som alltid visade GMT, skymtar långvågsmottagaren. Nödsändaren tv. på skottet.
Skrivmaskinen var en minst lika viktig tillhörighet på radiostationen som telegrafinyckeln (ej i bild).

Klicka på Play-knappen för att lyssna:








NORDLED

Man ställs inför många valsituationer i livet. Nu gällde det att antingen fortsätta till sjöss eller att stanna iland och fortsätta studera. Jag (läs vi) valde det senare, men eftersom det var vår måste jag göra något fram till hösten. Sökte och fick tjänst som rederitjänsteman på Salénrederierna i slutet av maj 1965. Där trivdes jag så bra att jag var kvar ett helt år innan jag tog upp studierna igen. Däremot kunde jag under sommarferierna fortsätta inom rederiet genom att vikariera som telegrafist. På så sätt kunde studielånen minskas, samtidigt som dragningen till sjön upprätthölls.
Sommaren 1969 tjänstgjorde jag på M/S LEDARÖ medan somrarna 1967 och 1970 tillbringades på M/S BISKOPSÖ.
Studierna handlade om matematik och framför allt fysik, Uppsala universitet. Därefter lärarhögskola.


M/S BISKOPSÖ
Byggd på Kockums 1956, DW: 19.300 Knop:14
Såld 1973 till Cypern, såld 1978 till Panama, Upphuggen 1984 i Korea.



Den första sommaren med Biskopsö gick vi mellan Rönnskär och Hälsingborg med svavelkis och syra. Avstickare gjordes till England där vi fick ett antal dagar att turista. Jobbet som telegrafist hade vid detta laget blivit inarbetat. Nackdelen med närfart var det stora antalet av- och påmönstringar och att radiotrafiken mest handlade om telefoni med Härnösand-, Stockholm-, och Malmö radio. Tidigare hade det mycket handlat om telegrafi med Göteborg radio.
Sommaren 1969 med Ledarö bestod, förutom östersjöfart, av en nordlig resa till Mo i Rana och Kirkenes vid midsommartid och i midnattssol. Ja, det går ju inte att komma så värst mycket längre norrut. Kanske den vackraste av alla vyer under mina år till sjöss.
Jag försökte få med min fästmö på en veckas resa med Ledarö, men reglerna var sådana att "man måste vara gift för att kunna ta med en fästmö". Det hjälpte inte att man varit flera år i rederiet eller arbetat som rederitjänsteman. Efter giftermålet avslutade jag, som telegrafist ombord på Biskopsö 1970, mina år till sjöss. Då var emellertid min fru höggravid och det blev ingen fartygsvistelse tillsammans. Dock seglade vi på riktigt i och med Linjetten då vi flyttat till Norrtälje, men min fru tyckte det lutade för mycket. Det blev så småningom skogsgården i Edeby som blev det stora intresset på senare tid, och det är inte heller dumt att vara hemmansägare i en bygd med "seglationstradition". Man reder sig.