Edebys historia - gruvdrift


Gruvdriften i Edeby kan sammanfattas i tre tidsperioder:
1. Slutet av 1800-talet då man behövde framför allt kalk till masugnarna. Man utnyttjade de boende i byn som arbetskraft. Kalkberget vid Nothamn.
2. Åren kring första världskriget då man koncentrerade sig på järnmalm och fältspat till krigsindustrin. Flera utbildade personer flyttade hit. Mossgruvan vid Havsängen samt gruvan vid Nothamnsvägen.
3. Under andra världskriget då man i samma syfte försökte finkamma de befintliga gruvorna på lämningar. Folk från bygden anlitades under ledning av gruvförmän.

Del 1 :Nothamn
Under andra halvan av 1800-talet och ett par decennier in på 1900-talet bröts järmnmalm, fältspat, kvarts och kalksten i Edeby. Ett av de bolag som figurerade var Herrängs Grufbolag som upphörde med brytningen av kalksten på 1860-talet då det blev billigare att hämta kalk från Gotland. Även Skebo bruk hade användning för kalk i masugnarna.
Det stora vattenfyllda hålet (ca 30 m djupt) på väg ner mot Nothamn är kvarlevorna av ett fältspatsbrott. Fältspaten skeppades ut från Nothamn och var definitivt slut i början av 1920-talet.


Det finns inte så mycket skrivet om kalkstensbrytningen i Edeby. Från september 1888 hittar vi i Erik Sundins efterlämnade dokument ett kontrakt i vilket överenskommelse träffas att E Edström och M Edström från Byle by utarrenderar sina vid Nothamn belägna kalkstensbrott till D Lundmark eller hans rättsinnehavare. Troligen har nämndemannen Erik Sundin varit Edströms behjälplig att formulera kontraktet. Varken belopp eller tidsrymd för arrendet är inskrivna i villkoren. Ej heller är kontraktet undertecknat.
1890 upprättar E A Sundin själv ett kontrakt i vilket han till C J Pira, Väddö, bortarrenderar gråberg och svartgranit på Sundins skogsskifte på Edeby bys ägor vid Ålands hav. Priset är 3 öre per kubikfot. Arrendetiden är 50 år och brytningen skall vara påbörjad inom två år.

Viljan att bryta fanns tydligen under 1:a världskriget då vidstående brev om önskan att träffa avtal med byamännen skrevs. Kontraktet som upprättades består av flera handskrivna sidor och lyder:
KONTRAKT... till direktören Paul Radmann i Godegård eller hans rättsinnehavare/här kallad arrendator /upplåta och bortarrendera undertecknade hemmansägare i Edeby by af Väddö socken /här kallade jordägarna/ i vad angår oss tillhöriga andelar härmed ensamrätten till brytning af Edeby by gemensamt tillhöriga kalkstensberg vid Ålands haf på A.P. Anderssons skifte vid Nothamn på följande villkor:
1.
Arrendatorn äger, med uteslutande av andra, ensamrätt att under en tid av femtio år, räknad från den 1 april 1915, bryta och tillgodogöra sig all kalksten, som kan befinnas å Edeby bys ofvannämnda samfällighet. Arrendatorn har företrädesrätt framför hvarje annan att enligt ny öfverenskommelse arrendera brytningsrätten till byns öfriga kalkstensberg.
2.
Arrende erlägger arrendatorn till jordägarnas ombud 25 öre för hvarje bruten ton kalksten, som föres från brytningsplatsen. Detta arrende erlägges den 15de i första månaden af hvarje kvartal för det kvantum som under det föregående kvartalet brutits och bortförts.Dock skall arrendatorn till arrendatorn årligen före den 1 december hava erlagt ett belopp av minst tvåhundra /200/ kronor. Underlåtes det, upphör omedelbart detta kontrakt att gälla utan uppsägning. Jordägarna förbehålla sig rätt att kontrollera vikten af den bortförda kalkstenen.
3
Arrendatorn tillförsäkras nödigt utrymme för brytningens verkställande och nödiga vägar för stenens bortforslande, men tillförbindes att underhålla ifrågakommande vägar till dess beskaffenhet vid driftens början. Detta medgivande avser endast den utarrenderade samfälligheten vid Ålands haf.
4
All skada å växande träd, jämte annan skada som genom arbetets bedrivande kan tillskyndas jordägarna, ersättes dem av arrendatorn och skall, om enighet ej vinnes, ersättningens storlek bestämmas på sätt, lagen om skiljemän bestämmer.

5
Arrendatorn skall äga rätt till fri plats för utfartsbana, brygga och stugeplats vid Ålands haf å och vid den arrenderade samfälligheten.
Med detta kontrakt förklara vi oss, båda parter, nöjda, och hafva vi erhållit hvar sitt lika lydande exemplar.
Edeby den 7 maj 1915. Underskrifter av: J A Sandberg, E A Sundin, J Eriksson, A P Norman,Gustav Johansson, J P Pettersson, A G Mattsson, C Andersson, J E Öhman, A P Lindstedt, A Aug Olsson, F Wilhelm Olssson, Matts Mattsson, J E Senström, Gustaf Eriksson, P J Gustafsson, Enock Eriksson, Hilma Johansson, J E Lindkvist, H O Svensson,E W Andersson, A W Andersson, AP Söderman, F Pettersson, K L Jansson, A Ungman, W E Andersson, Erik Wikström, M Mattsson, W Wickström, M Pettersson/ Namnteckningarnas egenhändiga underskrifter bevittnas...
Ovanstående kontrakt godkändes i alla delar i juni 1915. Undertecknat av Paul Radmann.

Vad hände egentligen? Ett nytt kontrakt (ej undertecknad av byamännen) skrevs juni 1916. Denna gång var det Axel Hesselblad som stod som arrendator. Formuleringen var ungefär densamma och kalkberget gällde även nu Anders Petter Anderssons ägor vid Södra Nothamn. Nu inkluderades också området mellan Nothamn och Skottviken på Anders August Olssons skifte. Beloppen var nu 500 kr vid kontraktets undertecknande, dels ett årligt arrende om 600 kr med början 1917. Därutöver gällde 40 öre per brutet ton kalksten.Kontraktet avslutas med att om det i stället skulle bli en försäljning skulle företaget ha förköpsrätt och beloppet handlade nu om 40 000 kr. Alla detaljerna är liknande det tidigare kontraktet.

Förvirringen tycks total när den 15 sep 1918 ett kontrakt mellan Nils Carlsson och byamännen upprättas avseende brytningsrätten vid det av Edeby by ägda kalkstensberget vid södra sidan av Nothamn. Den skulle gälla 49 år från 1 okt 1918 och i övrigt gäller liknande villkor som i refererade kontrakt ovan. Beloppen skiftar visserligen. Det exemplar av kontraktet som finns tillgängligt bland Nils Karlséns övriga dokument saknar byamännens underskrifter. Att Nils också undertecknat med Nils Carlsson och att namnteckningen är bevittnad av två edebybor är också förbryllande.
Nils Karlsen kom från Norge och det är troligt att det var gruvdriften som förde honom hit. Men han kom redan i början av seklet att jobba med sten och cement vilket var en naturlig syssla då gruvverksamheten inte gav sysselsättning. Han började anlägga gödselplattor och andra anläggningar hos bönderna och tog sig på 20-talet an blivande byggaren Einar Mattsson som han lärde upp från grunden.

Under dessa år finns inga sparade protokoll om hur det gick, vare sig med arrende eller försäljning av kalkberget. I tidningen Rospiggen år 1945 citeras: " Många ha velat arrendera och under krigsåren bjöd man 25 - 30 000 kr för fyndigheten, men då hade edebybönderna fått för sig att bryta själva och gick miste om affären." Heller inte har något nämnts i protokollsböckerna, som började skrivas 1918. Inte förrän på ett extra möte 9 november 1929 då man behandlade en förfrågan från Disp. Axel Hesselblad, Stockholm, huruvida byamännen voro benägna att utarrendera, eller på viss tid försälja sina gemensamt ägande kalkberg , belägna å A P Anderssons mark samt å A August Ollsons mark Byte. A P Sandberg föreslog försäljning på 25 år och till ett bestämt pris. K Mattsson föreslog arrende på ett visst pris per ton och på samma grunder som ett förutvarande kontrakt mellan Edeby by och disp. Hasselblad. Sammanträdet beslöt enligt Sandbergs förslag. Som försäljningspris föreslog Gusta Johansson 25 000 kr för en tid av 25 år. 10 000 kr skulle betalas vid kontraktskrivandet och resten efter ytterligare 6 månader. Detta förslag antogs enhälligt av sammanträdet.

Inte på något av efterföljande möten har någon kalkstensbrytning nämnts. Att det har brytits både kalksten och fältspat i Nothamn råder inga tvivel. Och att det fanns vissa problem med kvarliggande fältspatsupplag vid ångbåtsbryggan är också dokumenterat.

Det förekom brevväxling mellan byn och gruvföretagen.
17 juni 1944 skrev Hjalmar Andrén & söner: Vi har mottagit Eder skrivelse av den 13 ds och förklara oss införstådda med den av Eder föreslagna årsavgiften utgörande 100 kr för lagringsavgift vid ångbåtsbryggan. Vår mening har varit att omedelbart vid tjänlig väderlek 1944 kunna igångsätta fältspatsdriften, men som exportmöjlighet av olika skäl av myndigheterna stoppades och det svenska behovet kan anses vara täckt, har brytningen måst anstå, men hoppas vi, att det inte skall dröja så länge till, förrän vi kunna sätta igång.
4 jan 1945 visar det vänstra brevet att man anser att någon hyra för den ifrågavarande upplagsplatsen inte träffats. "Vi anser att då vi genom vår verksamhet på Väddö berett arbete och inkomster åt Edeby bys invånare, vilket även kommit Väddö kommun i sin helhet tillgodo i form av ökat skatteunderlag, så är denna markhyra icke befogad.
26 april 1945 skriver Isola att man skickar 100 kr för arrendet. Detta genom Gustav Johanssons påtryckningar. Beloppet anses vara tillräckligt för fortsatta lagringen tills partiet kunde borttransporteras.
Av arbetsbeskrivningen nedan borde lagret ha varit borta redan i januari.

Nils Karlsen var för gruvbolagen och andra företag i stenbranschen en känd och uppskattad person. Under andra världskriget kom han att anlitas av Isola Gruvindustri och firma Hjalmar Andrén & Söner med adress Sveavägen 52 i Stockholm. Han var gruvförman. I ett brev till Andrén & Söner den 10 feb 1943 lämnar han uppgifter på vilka som varit anställda vid firmans gruvor i Väddö. Edeby-borna, med föd.år angivna, var: Nils Karlsen 1879, Georg Frisk 1899, Joel Andersson 1886, Anders Modin 1908 då skriven i Stockholm, Erik Sundin 1924, Valter Karlsson 1922, Torsten Lennartsson 1920, Edvard Lennartsson 1906, Martin Vahlberg 1895, Åke Vahlberg 1923 samt ytterligare fyra man från andra byar.
I april samma år jobbade vid Fjällbogruvan A : Johan Eriksson, Karl Österman, Torsten Lennartsson, Harry Vernersson, Karl Eriksson, Folke Eriksson, Helmer Sandgren och Karl Johansson. De två förstnämnda hade 145 öre pr tim. och övriga 139 öre pr tim. Arbetstiden var 8,5 tim/dag utom på lördagar då det räckte med 5 timmar.
Vid Mossgruvan jobbade i maj 1943: Akatius Modin, Hilding Nyström, Sven Jansson och Einar Mattsson. I juni tillkom Albert Eriksson och Bertil Österman och Sven Gustafsson. Ibland växlade man folk mellan gruvorna, allt efter behov. I juni jobbades det också vid Rödberget och i september fanns också Anders Modin med. Han var svärson till Nils Karlsen och de bodde båda i Ekbacken. Folk behövdes också vid upplagsplatserna vid Fjällbacka och Mälby i slutet av 1943.
I januari 1945 anlitades för lastning av fältspat vid Edeby brygga Bernhard Ungman, Sven Albertsson, Paul Andersson, Ernst Sandin som var ny arrendator vid Trumpetarbostället med sonen Sixten, Karl Johansson och Ludvig Jansson.

De inventarier som behövdes redovisades av Karlsen.
Vid Fjällbo A fanns i feb 1943: 1 fältässja, 1 smidesstäd, 1 kärra, 1 pump med slang, 1 stubbrytare,1 kätting, 20 st bergborrar, 2 borrsläggor, 1 knoster, 5 st. fillhammare, 5 st plåtfat, 3 spett, 2 skiljehammare, 1 smideshammare, 1 spade, 1 skyffel, 2 hinkar, 9 plankor och 2 landgångar.
En liknande förteckning för Eriksberg redovisas också. En smideshammare, 1 borrslägga, 8 st bergborrar, 6 skiljehammare har avgått från Väddö till Rånö som jag medtog vid provborrning därstädes, avslutar och undertecknar Nils Karlsen Om någon är intresserad av hur borrarna såg ut kan man vända sig till dottersonen Yngve Modin som har ett antal bergborrar m.fl. redskap kvar efter Nils i sitt gårdsmuseum på Ekbacken.
Karlsen efterlämnar en "brevbok" med kopieblanketter som visar all korrespondens till bolaget. Där redovisas alla resor runt om i Roslagen för att inventera ev. fyndigheter. Man var intresserad av plan glimmer och fältspat. Han beskriver de gamla gruvornas skick och möjligheten att kunna fortsätta brytningen. 1946 var det definitivt slut och i sitt sista brev till Isola Gruvindustri (nu på Kaptensgatan 6) sänder Karlsen redovisning för lastning samt rivning av bryggan vid Fjällbacka, hemkörning av plank och slanor. Hans anställning varade till 20/1 1946.


Del 2: Havsängen

Om man på väg ner mot Havsängen lämnar vägen vid "Damman", den för vägbygget uppgrävda dammen, och följer skogsvägen enligt kartan t.v. kommer man till fältspatsgruvan - blåmarkerad på kartan.
Kontrakt upprättades 1913 för brytning av fältspat på Johan Erikssons och en del av Gustav Johanssons skogsmark. Kontraktet löpte på 50 år, men brytningen upphörde i början på 20-talet. Gruvan gav arbete till många boende på trakten, men även gästarbetande. Flickor från Dalarna sökte sig hit för att arbeta i skiljningen av fältspaten och kvartsen. De bodde i en liten stuga, som blev kallad "kullstugan" efter dalaflickorna. Stugan är nu borta, endast en syrenbuske minner om var den låg, strax norr om Wickströms 8:3. Den blev enligt uppgift flyttad till Lundins affär på 1910-talet och ersattes av en annan stuga som också kallades kullstugan, ganska nära gränsen till Mälby och mot mitten av ön. Bilden t.h. som den ser ut idag. Det var i varje fall långa promenader för flickorna ner till gruvorna.
En av flickorna hette Fredrika. Hon blev trakten trogen och gifte sig med bondpojken Karl J Mattsson. De var alltså Doris Hanssons föräldrar.
Även Carl Lundin, ingenjör, blev kvar här hela sin levnad genom giftermål med Elsa Mattsson från Fjäll och övertagandet av speceri- och diversehandeln efter Emil Andersson.
Fältspaten skeppades ut i Väddöviken vid den s.k. Gruvängen. Den forslades på järnvägstrallor, dragna av hästar. Ett par man fick tjänstgöra, dels att köra hästen, dels att bromsa när de närmade sig viken. Att gruvdriften blev kortvarig berodde på att kvalitén på fältspaten var dålig.

Det finns ett antal ensamma gruvarbetare som flyttade till byn mellan 1910 och krigsslutet och flyttade sedan vidare. Några, förutom Carl Lundin blev kvar i Edeby.
1903 inflyttade familjen Kullander till Ungmans hemman, Ekrots lägenhet. Karl Johan Kullander f. 1865 var sedan 1891 gift med Kristina Elisabet Berglund från Gävle som då hade en 5-årig dotter. Tillsammans fick de sedan sju barn födda i Gävle, Börstil, Häverö och Väddö. Karl Johan var gruvarbetare. Alltefter barnen växte upp flyttade de hemifrån och 1915 i december hade hela familjen flyttat till Hallstavik.
1910 i augusti flyttade gruvarbetaren Karl Settergren från Morkarla till Edeby med familj på 9 personer. Föräldrarna och två småbarn födda 1911 och 1913 på Väddö flyttade dock till Häverö i november 1913. De flesta av gruvarbetarna flyttade till Häverö, dvs i praktiken till jobb på Hallsta pappersbruk.

1913 i november flyttade gruvförman Oskar Lundell hit med hustru och två döttrar och utflyttade till Skedvi sommaren 1915.

1916 i november kom familjen Törn. Gustaf var gruvförman och familjen på 8 personer kom att bosätta sig hos K E Andersson ( Kull-Davids far) i södra Edeby. Eftersom Gustaf Törn liksom Carl Lundin kom från Bro i Västmanland är det troligt att de kände varandra och att Lundin som just blivit chef för gruvan vid Nothamn helt enkelt behövde professionell hjälp från Bergslagen. Familjen flyttade runt 1920 till Ortala och därifrån till Munsö, Ekerö 1922.
T.v. ser vi Gustaf Törn som var född 1869 i Bro och som 1897 gifte sig med Anna Lovisa Aronsson från Örebro. Alla 6 barnen föddes i Bro. Bredvid pappan ser vi dottern Olivia f. 1900 och därefter sonen Gustaf f. 1902. På den högra bilden har vi de yngsta barnen Hulda f. 1904 och Linnéa f. 1908. Fotografierna kommer från Signe Anderssons album. Hon var dotter till Karl Erik Andersson och alltså syster till David Andersson vars dotter Anna-Lisa g. Linderis överlämnat fastigheten genom arv till Bengt Linderis.




Det är okänt var fotot är taget, antingen i Västmanland varifrån Carl Lundin (1888 - 1965) kommer, eller någon av gruvorna i Edeby eller Mälby. Arbetsmiljön var troligen densamma. Det var gruvdriften som förde Carl Lundin hit men det var som köpman han blev mera känd. Efter att ha avslutat skolgången 1909 tjänstgjorde han som arbetsledare inom gruvindustrin i tre år och kom till Väddö där han tillträdde chefsbefattningen vid Nothamns gruva. Mellan 1917 och 1960 innehade han lanthandel i Edeby.
Förre båtsman Carl August Forslund, som gick ur tiden 1948 vid 95 års ålder, har berättat om en båtsman Spång (sjömilitär och soldat i Edeby rote) som liksom Forslund någon tid på 1880-talet arbetade i järngruvan vid Sundins i Edeby. Man kom till ett djup av kanske 60 - 70 m. Den är nu (1948) en god vattenreservoar och sedan länge överbyggd. Spång var en mäkta stark karl. Vid ett tillfälle slog han vad med arbetskamraterna om att han skulle rå med ett malmblock som de andra knappt förmådde rubba ur läget. Han fick också upp det på kärran och förflyttade det till angiven plats, men det blev hans sista kraftprov. Han segnade strax därefter ned förlamad, och dagen efter var han död.
Det av Forslund angivna djupet på gruvan är nog överdrivet. Så djupt är det inte nu på 2000-talet men hålet kan ha blivit delvis fyllt vid upphörandet. Dock kan man på ett visst djup se en kärra stående på en avsats i en gruvgång. Gruvöppningen var som nämnts övertäckt men kan nås genom ett pumphus. När nuvarande landsväg byggdes på 50-talet förstärktes överbyggnaden ytterliggare med betongblock.
Även bakom Vårgården finns öppna gruvhål kvar, varav ett är av ansenligt djup.