Som tidigare meddelats i denna tidning, lämnade kyrkvaktaren och guldmedaljören i Väddö C.E. Ohlsson sin tjänst med juni månads utgång. En gammal roskarl har lagt upp, vilket dock inte behöver betyda att han har tacklat av. Mänskligt att döma skall det väl dröja länge ännu.

Eftersom han tillhör den gamla generation av sjömän och skeppare, som har överlevt sina segelskutor, vilka har gått till ankars för alltid efter seglatsen till minnenas värld, förtjänar han som andra rospiggar med liknande levnadsöden ett särskilt omnämnande.

Född år 1860 gjorde Carl Erik Ohlsson sina första lärospån till sjöss på sin fars, Olof Magnus Carlssons jakt Lovisa, hemmahörande i Edeby. Med denna skuta fraktades det grova grus, som användes i spritputsen till Väddö kyrkas ytterväggar, han hämtade ett par, tre laster från Sing-Ramsen, som ligger omkring 1 ½ mil norrut från kyrkan. Detta arbete, Ohlssons första i kyrkans tjänst, utfördes år 1873, då templet blev återuppbyggt efter branden den 24 maj året före. Denna eldsvåda bevittnade han och berättar, att blixten antände tornet, varefter brinnande tjärdroppar föllo ned på spåntaket, så att detta efter en liten stund stod i ljusan låga, och snart brann det överallt i byggnaden.

Åsknedslaget skedde då läraren Svedberg var sysselsatt med en katekeslektion i den närbelägna Centralskolan. Man hörde en otäck skräll. Läraren ryckte till, såg sig omkring och lämnade i fullt språng skolan för den dagen.

Om Ohlssons öden på havet förtäljer han själv och hans sjöfartsbok följande. Enligt denna mätte han, då han mönstrade för första gången, 5 fot och 7 tum. Nu är han en halv tum längre, om någon vill veta det.

Det var år 1877 han tog hyra som kock på skonaren Svan, förd av skepparen och skeppsbyggaren Pettersson från Väster-Edsvik, Vätö. Man gjorde två resor på Lübeck. Liksom många andra rospiggar beskådade kocken med undran det märkvärdiga astronomiska uret i Mariakyrkan i staden. Han såg de tolv apostlarna buga för Frälsaren. Nu säger man att det är kejsar Karl och kurfurstarna.

1880 - 82, matros på ångaren Piteå, som gick mellan Haparanda och Hamburg. Denna båt förde fock-, märsk- och bramsegel på fockmasten. Det var på övergångstiden, då kampen mellan segel och ånga var het.

1882 – 85, matros på lotsverkets ångfartyg Frej, vilket var utrustat med fock och gaffelsegel. Kustfart mellan fyr- och lotsplatser.

1885, matros ombord i briggen Henrik, Väddö. Skeppare: S E Johansson från Vätö. Huvudredare: Erik Andersson, Edeby. Gick på England. Avmönstrad i Köpenhamn.

1886, anställd å skonaren Karl Magnus. Befälhavare: Janne Johansson, Tomta, Väddö. Nordsjöfart. Två resor till Leith. En man överbord från märsrån i Nordsjön. Något år senare förliste skutan med man och mus.

1887, mönstrade på skonaren ”Nils Magnus” från Stockholm. Befälhavare: A Andersson. Denna skonert var en snabbseglare. Första destinationsorten den sommaren var Sligo i Connaught på Irland. Därifrån gick man till Arkangelsk och lastade trä till Cardiff och tog in salt och kork i Lissabon och Oporto. Därifrån telegraferade kaptenen till rederiet så att lasten skulle bli assurerad i tid, och avseglade till Stockholm. Vinden var akterlig hela resan men stormig. I Köpenhamn skulle Carl-Eriks bror August (senare bonde i Edeby) i land och hämta vatten, men det gick inte alls. Vädret var för hårt. Det var inte annat att göra än att fortsätta och länsa undan i Östersjön. Regnvatten samlade man i tillräcklig mängd på kajuttaket, vilket hade anordningar därför som på andra skepp. Lasten hann inte bli försäkrad, förrän ”Nils Magnus” låg utanför Sandhamn på inresa till Stockholm. Sjöfärden hade inte tagit många dagar. Skepparen fick femtio kronor extra för den fina seglatsen.

1887 – 89, anställning på lotsångaren Ring.

Sommaren 1889, timmerman på briggen Mathilda från hemsocknen. Befälhavare var Fredrik Öhman, Senneby. Hon var köpt från Tyskland och hämtades i Rostock.

1890 – 91, bästeman på skonertskeppet ”Belize”, byggt i Amerika i en stad med samma namn. Skeppare: Melin, Tomta.

1892 – 93, samma befattning å briggen Jupiter. Kapten Andersson igen. Detta fartyg var byggt i Harburg nära Hamburg och hade gått som passagerarfartyg. Det var ett vackert skepp.

1894 – 95, hyra som bästeman på briggen Henrik. Befälhavare var vid den tiden Gustav Mattsson från Häverö.

1896, tillbaka till Jupiter.

1897, åter till ”Henrik”. Brodern Olov Magnus var skeppare. En annan bror, Frans, var också med.

1898 – 99, ”Belize”. Befälhavare var nu C E Ohlsson. Skonertskeppet förliste i Östersjön den 23 nov. 1899 med last av tegel från Hälsingborg till Gävle. Hon kastade riggen överbord. Efter 1½ dygn bärgades besättningen av den finska passagerarbåten Poseidon, destinerad till Lübeck. Man fick inte med sig något, ty sjön gick för grov. Linor kastades från båten, och så fick man hoppa i och bli upphalad. Även skeppspapperen gingo förlorade. Namnbrädan flöt i land i Rigabukten.

Efter skeppsbrottet telefonerade kaptenen till sin hustru, som brukade vara ledsen över att behöva tvätta så mycket smutsiga kläder, och talade om, att hon nu skulle få slippa stortvätten för en gångs skull. Han bad också att få låna ett visst plagg av henne, eftersom han inte hade flera skjortor än den han bar på sig.

1900, skeppare på skonertskeppet Emelie, fäljande år på briggen Solon från Häverö. 1902 förde han ”Jupiter”, som hämtades i Riga. Denna höst lade han upp slutgiltigt, ty den vackra briggen lämnade inte Väddöviken mer, förrän den såldes till pråm och den stolta riggen kapades ned. Så gick det med de flesta roslagsskeppen. Det lönade sig inte längre att gå i fraktfart med segelfartyg, i synnerhet när tonnaget var litet. Det gick inte att konkurrera med de maskindrivna båtarna. Ångan hade segrat.

Segelfartygsrederierna kunde ej i den hårda tävlan betala sitt folk så bra som ångbåtsrederierna. C E Ohlsson hade som befälhavare en mer än 50 kr i månaden plus seglingsprocenten, som gick upp till ungefär samma belopp. Det blev en årsinkomst av högst 1000 kr.

Fast han hade dålig betalt – som andra befälhavare, var han duktig sjöman och en säker skeppare. Så säga de som ha seglat med honom. Han hade också redan tidigt få lära att lita på sig själv. En gång seglade han som styrman under en skeppare som var en suput. En mörk och stormig åsknatt låg man för bidevind mellan Wismar och Gedser. Bästemannen hade vakten för kaptenen, som låg full i kajutan. Eftersom det var besvärligt att ligga och kryssa i det dåliga vädret, gick han och bad skepparen hjälpa sig med navigeringen. Denne gav honom rådet att segla bät fan han ville och med den hjälpen fick han nöja sig.

En bättre rådgivare var han själv. Besättningsmännen ville gärna fråga ”Carl-Erik” till råds, när han behövde köpa något, exempelvis en kostym kläder.

Efter slutad kryss arbetade Ohlsson i Mälby gruvor som timmerman ett par år, tills driften nedlades. Därefter sysslade han med byggnadsarbete under en följd av år. I kyrkans tjänst kom han år 1909 som orgeltrampare och 1917 som kyrkvaktare. För den förstnämnda tjänsten hade han 60 kr i lön om året jämte två kollektsöndagar, för den andra hade han 170 kr om året och i början kollekt tre gånger: nyårsdagen, midsommardagen och mikaelidagen. 1918 tillerkändes han ett dyrtidstillägg av 80 kr. Slutligen uppgick lönen till 430 kr. Kollektslantarna voro mest 1-, 2- och 5-ören och kunde gå upp till allra högst 10 kr om året. Fast han aldrig har haft stora inkomster, är han en rätt välbärgad man på egen gård och grund.

Han har tjänat i kyrkan under ett flertal kyrkoherdar och kommunistrar från Öbrink och Pettersson till Hallenberg och Ljungwe. Ibland har han nog varit svår på prästerna och har förbryllat dem med kniviga teologiska frågor. Någon gång har han behandlat kyrkan som sin skuta – ingen dålig behandling – med präster och personal som besättning och kyrkobesökarna som lasten eller passagerarna; det sista är ett bättre uttryck.

Hans efterträdare i tjänsten är en man som i sina ynglingaår seglade under hans befäl. Det blir alltså lämpligt, att den ene gamle skeppskamraten överlämnar kommandot i kyrkskeppet till den andre.

Den f.d. kyrkvaktaren har även tjänstgjort som kantor många gånger vid jordfästningar i det fria. Vid ett sådant tillfälle bad honom officianten sjunga en viss psalm. Han svarade att han inte kände melodien och fick den upplysningen, att den skulle sjungas som Herre, signe du och råde. När melodien var slut, funnos flera versrader kvar. Det var inte annat att göra än att sätta musik och sjunga samtidigt. Han sjöng ”blint”, sade han efteråt. Han har aldrig tappat fattningen.

C.E. Ohlsson var gift med en dotter till dragonen Melin på Mälbyböndernas rusthåll. Denne var känd som en vild ryttare. Hustrun dog 1935. Av makarnas sex barn är endast två i livet (1937). Två söner dog i difteri under två på varandra följande dagar, den ene 10, den andre 4 år gammal. Deras mor fick ett nervöst sammanbrott, vilket ej är att undra över. En dotter bortrycktes också hastigt vi 18 års ålder – enligt familjebibelns korta anteckningar. Sina sorger har den forne sjömannen burit med aldrig sviktande självbehärskning. Lika säkert som han från däcket av sitt fartyg trotsade storm och sjö har han mött livets stormar. Jag hedrar honom som en anförvant, en roskarl, en befälskarl och en kärnkarl.

M.O.

Carl Erik Ohlsson avled 28 juli 1939. M.O. (Manfred Olsson) var brorson till Carl Erik och avled 1984.