Några minnen från min tid i Edeby

För några år sedan började jag skriva ner mina minnesanteckningar. Lustigt nog tog jag avstamp i tiden i Edeby, fastän jag var 19 år då vi flyttade dit. Jag minns det som en lycklig tid och det har färgat min syn på byn. Här kommer några avsnitt.

Stenhamra den 12 september 2008

Sven Burell

Mina texter Sven Burell

Skrivet med början hösten 2003

Jag plockade högst upp i en bokhylla häromdagen. Tänkte att jag skulle kasta en del gamla onödiga böcker och fick två tunna gröna band med styva pärmar i min hand. Men så började bläddra i dem och då väcktes så många minnen. Det ena var en korrespondenskurs i jordbearbetning från LT:s förlag och den andra heter Jordens gödsling. I kursboken står min namnteckning och datum: Sven Burell, Edeby, Väddö d. 25/7 –47. Det är skrivet med en ganska barnslig stil, rätt olikt min nuvarande slarviga. Tänk att man förändrar handstil under årens lopp också. Jag minns mycket väl, när jag med en impuls bytte stil på S:et i mitt förnamn. Men nog om det nu.

Våren 1947 hade vi flyttat till Edeby. Jag var 19 år och helt uppfylld av odlandets glädje. Jag kan känna det än. Troligen var det pappa Joels ide, att jag skulle läsa den här kursen, men jag var nog inte svårövertalad. Jag ville verkligen bli en bra bonde. Den andra boken ”Jordens gödsling”, tror jag egentligen var pappas. Han tog till sig alla nya idéer. Jag hittar ett par tidningsklipp i boken som kastar ett ljus över detta. Där ligger också en lapp om hur man ympar baljväxter med nitrifikationsbakterier. Han beställde hem små burkar från Ulltuna och behandlade sitt utsäde av ärter och klöver med detta. Det var han nog ganska ensam om i byn. Men han fick goda skördar

Det var lyckliga år med jordbruket i Edeby. Gården vi tog över var ganska vanskött. Den hade ägts av en konditor från Lidingö, som tydligen hade köpt den bara för att komma åt en åtråvärd sommarstugutomt vid Ålands hav. Hans arrendator hade enligt bönderna i byn mest varit intresserad av jaktmarken. Jag minns hans stövare, som låg under köksbordet tjudrad vid en grov spik inslagen i timmerväggen. Spiken satt kvar ganska länge sedan vi flyttat in konstigt nog. Vår granne frågade sig omedelbart för, om vi var jaktintresserade, men pappa svarade helt sanningsenligt nej. Jag minns att grannen blev synbarligen belåten med svaret. Det betydde en mindre som delade på byns jaktmark, som nyttjades kollektivt.

Men vanvården hade det goda med sig, att många utmarker legat i träda och gav rika skördar de första åren. De lätta mossjordarna höll inte för pappas intensiva odlingsmetoder. Efter några år gav det bara havre med dålig kärna. Slösäd, som pappa uttryckte det. I dag är större delen av Söderäng helt borta. Den nye ägaren har sålt matjorden, planterat skog på alven och t.o.m. återskapat en våtmark med en stor tjärn på åkern där jag plöjt och harvat. Tranor häckar där. Det här var säkert gammal sjöbotten

Per-Olof plöjer med Volvotraktorn på Dalkarlsryan som är nästan igenväxt i dag.

Tröskverket står på Söderäng. Pappa Joel matar tröskverket och Per-Olof langar fram. Här är tät aspskog nu.

Flytten från Blidö

Flyttlasset från Blidö gick naturligt nog sjövägen. Pappa hyrde en roslagsjakt en s.k. pigge med besättning. Där stuvade man ner hela bohaget inklusive jordbruksredskap, kor och småboskap. Men den resan har jag inget eget minne av, för min bror och jag fick hedern och nöjet att åka Vaxholmsbåt med de båda hästarna. De fick inte plats på piggen. Hästarna stod på fördäck och Per-Olof och jag turades om att se till dem under resan. Resan kändes lång och det var sent på eftermiddagen eller nästan kväll när vi steg iland i Elmsta. Båten gick inte längre. Sen satt vi upp i skymningen för att rida barbacka den sista halvmilen fram till Edeby by. Jag red före på Frej, vår lugna och fogliga valack.

Efter kom brorsan på Dockan. Hon var ett vackert nervknippe av närmast nordsvensk ras. Men Dockan tyckte inte om resan. Hon ville tillbaka till Blidö och drog benen efter sig. När Frej försvann i mörkret framåt vägen la hon på ett kol och kom ikapp i kort galopp. Så där gick det ryckvis.

Framme i Edeby fick Per-Olof syn på lanthandeln med skylten C. LUNDIN och fick en av sina språkliga snilleblixtar. Han utbrast:” Se Lundin och sedan dö!”

På fotot finns texten C Lundin Edeby på affärens södra vägg.

Nåja, så illa blev det ju inte. Vi svängde in på byvägen, satte fart uppför backen och svängde in på gårdsplanen likt två hemridande cowboys. Jag minns känslan. Äventyret kunde börja.

Då var mamma och pappa och flyttlasset redan hemma. D.v.s. det mesta av det. Byborna med Valdemar Ohlsson i spetsen hade mött upp nere vid ångbåtsbryggan och hjälpt till att få upp grejorna till gården. Dessutom var det varmt i stugan, mat stod på bordet och ett glatt välkomnande mötte oss från alla. Hur kunde det här gå till? Jag vet bara att det skedde. Man tog helt naturligt hand om en ny byfamilj. Det tänker jag på när man klagar på kalla och stela svenskar. Det låter nästan alltför idylliskt för att vara sant men det var så.

Gammelgården

Edeby 1:13 m. fl. Så lydde jordregisterbeteckningen. Vi kallade den Gammelgården, men byborna kallade den Vilhelm Anders´ efter en tidigare ägare. Så särskilt gammal var den nog inte. Visserligen hade den som mangårdsbyggnad en parstuga av roslagstyp och en klar götisk plan med mangård och fägård skilda av ett staket. Men den hade tydligen blivit avstyckad från Edeby 1 under laga skifte av byn vid slutet av 1800-talet. Den skulle enligt uppgift vara på 38 tunnland öppen jord, men det var nog en överskattning. Trots laga skifte var den inte utflyttad ur bygemenskapen. Bristen var att den helt saknade direkt anslutning till något av gårdens skiften. Det fanns bara en liten kalvtäppa bakom ladugården. Men huvudbyggnaden var och är trivsam. I dag är huset sommarställe för en stockholmsfamilj. Det stora köket i söder var husets hjärta. Innertaket bestod av breda handhyvlade plankor lagda på förvandring. I taket fanns krokar och stänger på gammalt vis, där mamma torkade paltbröd på senhösten. I den väldiga spisen var en järnspis inmurad och invid den en s.k. reservoar d.v.s. en varmvattenberedare av koppar. Handpump och slasktratt var hela moderniteten plus förstås elektriskt ljus. Det var knappast modernt, men vi uppfattade inte att det var obekvämt. Kanske berodde det på att mamma stod för allt slitet inne och mycket även i ladugården, fastän pappa deltog även i mjölkningen. Även vi drängar fick lära oss handmjölka. Efter några år fick vi råd att köpa mjölkningsmaskin. Djuren var det viktigaste på gården och pappa var en duktig mjölkbonde. Han räknade noga ut vad varje ko skulle ha av kraftfoder och mineraler.

Astrid mjölkar

Mjölkhanteringen var mammas stolthet. I kammaren, som var deras lilla sovrum, var väggarna klädda med mammas diplom, som hon fått för ren och bakteriefri mjölk. Jag undrar om diplomen finns kvar någonstans.

Sven kör släpräfsan på Östergärdet.

Liksom alla andra gårdar i den starkt uppsplittrade byn hade vi ägolotter på många ställen. När vi kom till Edeby fanns det 10 småbruk där. I dag brukas jorden av tre bönder. Det säger sig självt att många olönsamma inägor i skogen har övergivits, skogsplanterade eller har helt enkelt fått växa igen. Av våra åkrar är det egentligen bara Östergärdet, Sandagärdet och delar av Nordangärdet som ännu ligger under plogen. Tomtgärdet där pappa byggde sin pensionärsbostad och där tre av oss syskon har byggt sommarstugor, var faktiskt också odlat. Det var ett väldigt stenigt litet gärde, som var svårt att plöja. Jag fick förklaringen när nya landsvägen drog fram genom östra halvan. Då såg jag att det inte fanns så mycket odlingsjord där. Det var bara ett tunt jordlager utanpå hällmarken. Skogsmarken har också försvunnit till stora delar. Det södra skogsskiftet är helt uppslukat av Havsängens sommarstugområde och det stora norra skiftet är i dag Flisbergens stugområde. Allt är förvandlat. Där vi knappast kom fram med traktor ligger i dag stora flotta sommarvillor. Så mycket svett och möda som vi lade ner på dessa marker. Allt förgäves. Det känns ibland som om en stor traktor med breda hjul kört fram över min ungdom.